Allt syns inte, allt går inte att mäta, allt går inte att förstå eller stoppa in i ett excellark. Varför har vi ett sådant utpräglat behov av att kunna göra just det. Vi behöver göra vår värld begriplig sägs det. Varför skapar det sådan ångest hos oss när vi inte kan mäta, sätta en siffra på, eller stoppa in i ett fack med en etikett?

Efter min skilsmässa sa en väldigt klok vän till mig. “Du behöver inte förstå allt, du behöver nog stå ut med att du inte kommer att kunna förstå”.  En kanske enkel okomplicerad, självklar sak. Men för mig så avlastande i det vridande och vändande jag var i då. Min väns ord finns där fortfarande, och jag tar fram dem ibland i olika sammanhang och känner mig då genast lättare.

När det kommer till barnen och alla de frågor de har, olika utifrån deras ålder och utveckling. Mina i ett spann från fyra till nitton. Som föräldrar vill vi ge ett väl paketerat, faktabaserat, lagom neutralt svar på alla våra barns frågor. Men så väldigt skönt att bara få säga, “jag vet inte” “jag har inte något svar” eller “det skulle kunna vara såhär eller kanske såhär”. Provocerande och till och med ångestskapande för ett barn, inte minst om det handlar om att förstå ett nej. Men kanske också avlastande att få ett nej och inte vara tvungen att förstå varför.

I mitt yrke, i kontakt med vård, skola och omsorg stöter jag ofta på behovet av ordning och kontroll i den utsträckning att det blir  närmast kvävande. En övertro för att punkta upp, stoppa in i formulär och skapa välformulerade begrepp som passar. Det är bra med ordning, det blir jag varse varje dag i adhd:ns närvaro. Jag tänker dock att vi kan missa något när vi lägger det egna omdömet åt sidan, när vi ska kontrollera och kalkylera livet istället för att leva det.